Lars Huldén	Toni Edelmann	Hugo Ekhammar

 

Lars Huldén, författare

Född på Runebergsdagen 1926, professor emeritus i nordiska språk vid Helsingfors universitet, och en av Svenskfinlands främsta och flitigaste författare - också en av de mest uppskattade. Han disputerade 1957 på en avhandling om österbottniska dialekter, debuterade följande år som lyriker med diktsamlingen Dräpa näcken. Har sedan dess gett ut ett stort antal dikt- och prosaböcker, skrivit och översatt dramatik, skrivit sångtexter, psalmer och oratorier och översatt poesi, bl.a. Kalevala tillsammans med sonen Mats Huldén. Lars Huldén är också känd som en gudabenådad berättare, en varm humorist och som Bellmankännare. Han är bosatt i Helsingfors, men besöker så ofta han kan hembyn Nörråkers i Munsala.

I mitten av 1960-talet blev Lars Huldén involverad i en publicistrevy på Svenska Teatern, och sedan dess har han åstadkommit ett ofantligt stort antal sång- och vistexter för scen och estrad. Några av de mest älskade är visan om Ollas Viktor, Sagolandet m.fl. översatta finska tangor för Arja Saijonmaa, sångerna i Smugglarkungen och den åländska operan Katrina.

För Raseborg har Lars Huldén skrivit Förräderiet (1971) och Under Torparsolen (1973) - båda ingår i Två Raseborgsspel (Ekenäs 1974). Dessutom har Smugglarkungen, som Huldén skrev tillsammans med Bengt Ahlfors, uppförts på Raseborg 1985 - givetvis i regi av Sven Sid, som Huldén också intimt samarbetade med för sångspelet Topelius!

 

Toni Edelmann, kompositör

Toni Edelmann (f. 1945) är en av landets kändaste och mest produktiva tonsättare, med tonsatt lyrik, körmusik och scenisk musik som tyngdpunktsområde. Han har bl.a. skrivit musik till alla Shakespeares 154 sonetter! Han har också som långvarig lärare vid Teaterhögskolan satt sin prägel på landets sceniska musikliv. Artister som Eija Ahvo, Susanna Haavisto, Tapani Kansa, Eino Grön, Anne Nielsen, Anna Hanski, Essi Wuorela, Annikki Tähti, sånggruppen Rajaton och sonen Samuli Edelmann har sjungit in hans musik på skiva. Hans musik karaktäriseras ofta som stark, mänskovarm och jordnära - en beskrivning som också passar in på kompositören själv.

Under torparsolen var ett av de första sceniska verk han gav sig i kast att skriva musik till, och ett av få på svenska. För årets uppsättning har han “uppdaterat” och i många fall skrivit helt nya melodier till sångerna. Helt nykomponerad är Moder Finland, som inte alls sjöngs i originaluppsättningen 1973, och också t.ex. titelsången Under torparsolen har fått ny melodi.

 

Hugo Ekhammar (Ekholm), författare

Fil. dr Hugo J. Ekholm, mera känd under sitt författarnamn Ekhammar, avled 1955 i Uppsala. Vid sin död var han förskjuten av det finlandssvenska etablissemanget, och likaså av den akademiska världen, trots att han var en framstående språkforskare. Men hans svenskhetsiver hade från 1920-talet blivit så fanatisk, och hans forskning så fantasifull, att det var omöjligt att längre ta honom på allvar. ”Svenskhetens Don Quijote”, kallade hans elev, författaren Hans Ruin honom i ett uppskattande men ändå kritiskt eftermäle.

Hugo Johannes Ekholm föddes 1880 i Helsingfors. Fadern var snickare, med rötter i Västnyland. Hugo Ekholm inskrevs vid Helsingfors universitet vid sekelskiftet, och blev snart en av de ivrigaste studenterna som inom Nyländska avdelningen försökte väcka landsbygdens ungdomar till att studera och organisera sig. Han var personligen med om att grunda två ännu bestående ungdomsföreningar i Västnyland, Barösunds UF (1903) och Norra Tenala UF (1905, från 1907 Tenala UF), och han höll otaliga s.k. folkhögskolekurser och föredrag runtom i de nyländska bygderna. Han doktorerade 1916 med en avhandling om medeltidssvenska. Parallellt med studierna hann han vara chefredaktör för Studentbladet i hela fem år 1913-1917, under vilken tid han fungerade som en sorts språklig läromästare för unga förhoppningsfulla diktare som Hagar Olsson och Jarl Hemmer, vilka båda debuterade i Studentbladet under Ekholms tid.

I samband med inbördeskriget lämnar han universitetsvärlden, för att under ett år bli folkhögskolföreståndare i Vörå. Mötet med Österbotten resulterar i en svidande uppgörelse, hans första roman Det norrfångna landet (1920). Han byter nu efternamn till Ekhammar, och börjar skriva på det som skulle bli hans främsta litterära verk, den snappertunska bygderomanen Under torparsolen (1922).

Under torparsolen tas väl emot, men ändå innebär den slutet på hans skönlitterära karriär. I stället blir Ekhammar alltmer upptagen av storsvenskt romantiska idéer kanske som en reaktion mot den finskhetsiver som också tränger på i det unga Finland under 1920-talet. I sin rabiata kamp för att hålla svenskan ren, vägrar han ta utländska lånord som cykel eller velociped i sin mun, han talar i stället om ”trampkärra”. I sin oresonlighet blir han i strid med de flesta kolleger, och flyttar till Sverige. Utgående från Uppsala universitet utvecklar han sedan sina teorier om ”svenskdomen” som all civilisations ursprung, han hävdar t.ex. att Kalevala ursprungligen är ett finlandssvenskt epos - eller ”östersvenskt” med ekhammarskt språkbruk. Sina svenskdomstankar utvecklar han i två breda vandringsskildringar från ”Världssvärge”; Genom svenska land (1926), och Odal och ödemark (1930). Efter krigen utgav han det som han enligt egen utsago skulle bli första bandet i ett storverk om svenskarnas saga i österled.
Det forntida Östersverige och svenskdomen (1946) förbigicks med kompakt tystnad i Finland, medan t.ex. Frans G. Bengtsson i Sverige framhöll det som ett storslaget epos om den svenska stammen i Finland. Någon fortsättning mäktar Hugo Ekhammar dock inte med, och han avlider utstött och bortglömd år 1955. Men han har nog lämnat bestående spår efter sig i Svenskfinland; det är t.ex. han som har skapat landskapsnamnet Åboland och affärsnamnet Varuboden.

När Under torparsolen 1959 gavs ut i nytryck i serien Finlandssvenskt Bibliotek, (Söderströms) beskrivs boken som en “genuin, överlägset levande hyllning till den finlandssvenska torparstammen och dess försynta uthållighet.” Det omdömet kan man väl underskriva än i dag, med tillägget att bokens storhet bara vuxit med åren.
Under torparsolen kvarstår som en sällsynt högklassig bygdeskildring, skriven på ett på ett lysande språk, kryddat med dialektala och uråldriga uttryck. Under torparsolen är spännande läsning även i digiåldern, kanske inte så mycket för huvudberättelsen om Gustav Jordman, men desto mer för alla de ingående beskrivningarna av hur torpartidens manuella jordbruk gick till. Under torparsolen kan med fördel läsas som en uppslagsbok över västnyländsk 1800-tals lantbruksterminologi, men ännu hellre som en upptäcktsresa till en svunnen men fascinerande landsbygdsvärld. Ekhammars svenskhetsiver har ännu inte blivit en barlast, tvärtom känns omsorgen om “den svenska jorden” helt uppriktig och på något sätt märkligt aktuell.