Personerna i romanen hade verkliga förebilder

Det är inte alltid som inspirationskällan till litterärt verk kan spåras lika entydigt som i fallet Under torparsolen. Boken skrevs av Hugo Ekhammar år 1921, och trots att alla orts- och personnamn i romanen är omskrivna, så står det alldeles klart för en lokalt bevandrad läsare att boken är en mycket ingående och sakkunnig beskrivning av torparlivet i Snappertuna i slutet av 1800-talet.

Att Gråborg är det samma som Raseborg är lätt att räkna ut för de flesta, likaså att Valter Svalling har många gemensamma drag med en av de mest kända godsarrendatorerna på Raseborgs kungsgård, “Raseborgsherrn” F. Silfverberg. Men hittills har det inte varit allmänt känt att förebilden för bokens huvudperson, Gustav Jordman, i verkligheten hette Emil Lundqvist.

- Hela 1930-talet var Ekhammar sommartid inackorderad hos min morfar på Torsö Östergård, och de pratade ofta om saken, berättar Jarl Thorström (f. 1929) i Gamla stan i Ekenäs.

Och morfar, det var alltså August Emil Lundqvist, f. 1869 som femte och nästyngsta barn till torparparet August Robert och Amanda Sofia Lundqvist (f. Åfeldt). Precis som i boken dör modern bara fyra år efter Emils (Gustavs) födelse, och fadern gifter om sig med en yngre kvinna, Ewa Elvina Westerlund, med vilken han får ytterligare sex barn. Fadern blir först fiskartorpare på Ersö (Ulvsö) 1877, men från 1883 tar han sig an ett torp bara ett kort stycke från Raseborg, i Nyåker (Brötåker). Han avlider 1892, då sonen Emil (Gustav) är 23 år gammal.

(En intressant parentes är att det lundqvistska Nyåkerstorpet idag finns vid Raseborg, vid Kärleksstigen. Och Nyåker heter inte längre så, utan har på 1930-talet döpts om till Brötåker!)

Precis som Gustav Jordman i boken finner torparsonen Emil en bonddotter att gifta sig med. Det sker 1896, då han ingår äktenskap med Amanda Helena Holmberg (Maja-Lisa) f. 1875 från Finnby Nygrannas (Mjösdal), vars första barn av totalt åtta föds 1898 i Ekenäs. Vid det laget har nämligen Emil lämnat födelsebygden för att söka arbete på annat håll. Han är strävsam och lyckas från 1904 bli arrendator på Kopparö i Ekenäs landskommun, och från 1912 tar han steget ut och blir självägande bonde; han inköper då Torsö Östergård i Snappertuna skärgård. Där förblir han till sin död 1941 i 71 års ålder.

Jalle Thorström minns sin morfar som en duktig arbetskarl. Det var inte det enklaste för en torparson att arbeta upp sig till bonde, men det lyckades för Emil.

- Han var en jäkel på att slå råg och gå med lien. Men han hade nog också studerat en del jordbruk på Tötar i Lojo.

Men ännu starkare är minnet av morfadern som en fascinerande berättare, och det var antagligen den egenskapen som också hade väckt Ekhammars intresse.

- Skåpen på Torsö var fyllda med böcker, morfar läste mycket, och framför allt gillade han svenska berättare som Albert Engström. Och med Ekhammar var det mycket litteratur som diskuterades.

Emils dotter Ragnhild gifte sig med skutskepparen Sigurd Thorström, vars tre äldsta barn blev sjökaptener, bland dem Jalle. Han berättar också en episod om Ekhammar som berör Jalles far, som blev en välkänd figur i Ekenäs efter att ha inköpt en gård vid Södra viken.

- En gång efter kriget kommer Ekhammar på besök till Ekenäs.
Den enda han känner i stan är min far, men vet inte var han bor. Då Ekhammar kommer till torget frågar han med för honom typisk fornnordisk klang i rösten: - Var bor Sigurd Sjöfararen?

 

”Skärgården har sorg”

Skärgården har sorg, djup sorg. Tisdagen den 22 april avled nämligen en av svenskbygdens bästa söner, bonden Emil Lundqvist från Torsö Östergård Snappertuna i en ålder av 71 år. Med honom har en sällsynt människa gått bort, en människa av andra mått och med andra intressen än vardagsmänniskan i allmänhet. Genom sin kunskapstörst, sitt intresse för litteratur, sin klara, logiska tankegång, sitt skarpa intellekt och sitt fenomenala minne hade han tillägnat sig en enastående förmåga att uppfatta tingens kärna och bilda sig en säker, självständig åsikt om livets och dagens brännande frågor.

Han var svensk till själ och sinne. Han var en man, som utan att dagtinga med sitt samvete vågade stå för sina åsikter, vilka han framförde lugnt och övertygande. Allt lismande och all inställsamhet var för honom främmande.

Emil Lundqvist hade en ovanlig kännedom om litteratur och skaffade sig nästan alla arbeten av våra förnämsta författare. Böckerna voro hans käraste vänner och han läste dem med vaken blick och säkert omdöme. Det var sedan hans största nöje att få referera en genomläst bok och att analysera och framlägga huvudprinciperna i densamma, och hans omdöme var säkert och anslående. Hans utomordentliga minne och enastående berättartalang gjorde att man i andlös spänning lyssnade till hans livfulla skildringar av såväl det lästa som det självupplevda. Därtill bidrog ytterligare hans soliga lynne och godmodiga humor, som jämte klokhet präglade alla hans yttranden.

Som jordbrukare var Lundqvist en av bygdens kunnigaste, varom hans välskötta gård bär vittnesbörd. Han åhörde gärna föredrag om alla till facket hörande frågor och följde med den moderna utvecklingen inom jordbruket. Han gav goda och kloka råd åt sin omgivning och tänkte på ortens förkovran.

Ur minnesskrift över Emil Lundqvist i tidningen Västra Nyland 22 april 1941